Det ryska agerandet i samband med sextioårsminnet av andra världskrigets slut visade med stor tydlighet att långtifrån alla är i stånd att urskilja politikens destruktiva krafter. Förutom att det var segern som firades i Moskva i måndags (i väst firades freden dagen före) så hette det att det var fascismen som besegrats. Ungefär som om det i nazismen ingick något mera obestämt tänkt att gå att förknippa med allt som inte var kommunistiskt under kriget.
En Petter Larsson gör sig till redskap för denna form av idéanalys i Norrländska Socialdemokraten och agiterar på tidningens kultursida utifrån "anti-fascismen" i Berlin. Kyrkliga organisationer, fackföreningar och politiska partier placeras in under denna s.k. ideologi. Att dessa skulle vilja föras ihop med de våldsförhärligande svarthuvor som mer än alla andra kallar sig antifascister är dock föga troligt.
Den huvudsakliga måltavlan för de som argumenterar mot påstådd fascism i Europa är en närmast försumbar skara nazister. Agitatörerna drar sig därför inte för att utöka denna med populistiska partier som förekommer i flera länder. Men det är en lika farlig väg som att hänföra nazister till fascister. Det är heller inte speciellt lyckat att ställa kommunister utanför de sistnämndas krets. Alla dessa tre grupperingar har nämligen ganska mycket gemensamt, inte minst då föraktet mot demokrati.
Allvarligare än att så många förvirrade akademikerbarn? fastnat för stereotypa uppfattningar om det politiska landskapet i Europa är ändå att en Stalinkult blommat upp i Ryssland. Det sorgligt att se hur en nation som fostrat så många begåvningar genom åren fortsätter längs den väg som i sanning kan kallas förbannelsens: att hylla ett dåligt ledarskap.
