Årssluten brukar ägnas åt att sammanställa listor över händelser och företeelser värda att uppmärksamma under de gångna 365 dagarna. Och visst finns det mycket som det hade gått att peka på, årets debatt, årets sämsta TV-program, årets bästa artikel, med mera, med mera, med mera. Nu nöjer jag mig med att länka till Mattias Svenssons personliga sammanfattning över bloggåret 2008 som är bland det bästa som går att uppbringa i sammanhanget. Med tiden hoppas jag i högerspalten på den här bloggen kunna lägga ut inlägg i urval som på något vis kan ersätta en genomgång över det mest angelägna som jag velat framhålla under ett år.
I Svenska Dagbladet drog PJ Anders Linder igår en lans för kulturkonservatismen, inte för att han som den kulturliberal jag förmodar han är vill försvara den, utan för att den fungerar som en motvikt till kulturradikalismen. Har han varit in på Norrbottens-Kurirens kultursida och läst den här artikeln är jag säker på att han är nöjd med sitt utspel. Det står här om det rika utbud av kultur som luleborna numera kan ta del av, ett utbud som emellertid sägs hotas av den ondskefulla nyliberalismen, förkroppsligad i en moderat kulturminister.
Det här med statssubventionerad kultur är till skillnad från kulturyttranden som så att säga bär sig själv ett intressant område. Denna har ju till skillnad från den sant fria kulturen politiska syften, något som på de flesta av landets orter översatt till praktik innebär att det ska finnas ett sådant utbud av aktiviteter att folk väljer att bosätta sig där detta överensstämmer med deras intressen. Kulturen blir på detta vis ett marknadsföringsmedel för kommunerna. Så om det var någon som trodde att kultur är ett självändamål så ägnar sig denne eller denna åt politiskt kannstöperi. Offentligt finansierad kultur kräver något i gengäld av utövarna precis som alla de som springer Stockholm Marathon eller åker Vasaloppet får betala anmälningsavgift. Kultur är aldrig gratis inte ens om den är dålig eller tråkig.
