Expressens debattsida har idag ett inlägg av statsvetaren Peter Santesson-Wilson. Vad innehållet i detta går ut på utöver att klaga på politiken och visa upp sig själv som tyckare blir jag inte riktigt klok på. Annat kan jag inte tolka det som när skribenten ifråga sätter den pragmatiske entreprenören över den framtidsorienterade politikern trots att det omvända är det mera gängse, dvs. entreprenörer i rollen som strategen och politikern som taktiker.
Om det vore möjligt att anordna en omröstning skulle jag nominera den här killen till tävlingen riksnarcissisten. På sin blogg välkomnar han kritiska kommentarer men den som letar efter dylika får söka länge. En gästbok på sidan där trevligt folk sägs hänga hade kort livslängd.
Utifrån den enda kontakt jag haft med Santesson-W kan jag bara säga att han inte alls är någon trevlig person. På grund av de felaktiga frågor jag ställde till honom i ett sammanhang visade han sig vara en ytterst känslig person som mest verkade upptagen med hur han skulle "hantera mig" som det hette. Upptagen till himlen genom sina kollegor medelst en akademisk titel var beröringsskräcken total inför en som stod längre ned på den åsiktsaristokratiska skalan.
Det har sagts att 90-talet var statsvetarnas årtionde och att det påföljande decenniet blivit psykologernas. År 2008 var annars året då den siste statsvetaren definierade ut sig som företrädare för det offentliga samtalets riktningsgivare. Därför känns det lite underligt att Expressen alls publicerar ett sådant här inlägg nu. Likaså att en av amöbaliberalerna på Svenskan tycks ha funnit något meningsfullt i budskapet. Men som jag säger ibland: "the 90's is back"
