Om någon händelsevis uppmärksammat inläggen under rubriken Kulturdebatt i Dagens Nyheter så stod där häromveckan att läsa en text av litteraturvetaren och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström. En intressant sådan som tar upp de problem som humanioran möts av i det svenska samhället. Det är bara ett problem. Witt-Brattström har inte skrivit texten själv. I fysisk mening kanske, men inte andligen. I alla fall är det min adaptivt omedvetna reaktion.
Witt-Brattström skäller på den svenska högskolepolitiken och jämrar sig över svenska studenters dåliga kunskaper. Men detta är att bita den hand som föder en. Att Witt-Brattström kan slänga sig med titeln professor är just en konsekvens av dessa båda fenomen. Vilka som bekant i sin tur utgör konsekvenser av den politiska styrningen av universitet och högskolor.
Egentligen bör man kanske hålla sig för god att kommentera inlägg av dylikt slag. Vi känner redan Ebba. Och många minns väl kanske ännu hennes avhopp från fi. Som skedde inte bara i rätt ögonblick, utan i exakt rätt ögonblick. Hon var den första att lämna det skepp som börjat sjunka och blev nog därmed egentligen den enda av fi-aktivisterna som gått stärkt ut äventyret. En sådan strategi kan bara förklaras av en alldeles säregen form av kvinnlig slughet.
Längre fram ska jag kora Norrlands slugaste kvinna, och därefter eventuellt även Norrbottens och Luleås dito. Nu när statsfeminismen äntligen är på tillbakagång i landet går det att våga sig på ett sådant uppdrag.
