Senaste numret av den läsvärda tidskriften Axess ägnas åt temat "dämpad upplysning". Per Bauhn, filosofiprofessor i Kalmar, argumenterar för sambandet mellan frihet och förnuft, självklart i polemik mot upplysningskritikerna, även kallade postmodernisterna.
Bauhn hävdar att upplysningskritikerna begår ett felslut när de tolkar faktapåståenden som värdepåståenden. Faktapåståenden är antingen sanna eller falska, medan om värdepåståenden brukar sägas att de är giltiga eller ogiltiga. Faktapåståendets sanning eller falskhet är icke-relativ. Värdepåståendets sanning är relativ till någon normativ utgångspunkt, exempelvis den om universella mänskliga rättigheter.
Resonemanget följer ett mera klassiskt universitetsideal, och utgår kanske främst från David Humes påpekande av det problematiska i att härleda ett "bör" från ett "är". Jag måste dock säga att Bauhn tar lite lätt på problemet när han i sin artikel i tur och ordning avfärdar de så kallade upplysningskritikerna. Vi vet ju nämligen att förnuftet missbrukats i namn av bland annat tvångssteriliseringar, atombomber och överhuvudtaget politik från ovan. På vissa samhällsområden såsom kriminalvården och mentalvården är det tveksamt om det skett några framsteg alls, något som Foucault pekat på i sina studier.
Mina, och även andras, personliga erfarenheter av vilket mottagande universitetsfolket ger intresse för upplysningskritiken är närmast en nedlåtande attityd. Det hela brukas "hanteras" på så vis att ämnet hänvisas till något "praktiskt". Är intresseområdet politisk filosofi sker vanligen kränkningen genom att föreslå litteratur av den bombastiske Richard Rorty (en person jag har svårt att ta på allvar).
Det farligaste som finns är när den akademiska friheten börjar användas till att forskarna får spegla varandra i sig själva och när argument börjar bemötas med mobbning och pejorativa tillmälen. Då har man verkligen eldat på under den postmodernistiska brasa som inte vill ha några auktoriteter överhuvudtaget.
