Göran Persson höll tal på s-kongressen igår. Likt en gammaldags kyrkoherde drog han upp den filosofiska utgångspunkten för sin politik: solidaritet med nästan. Sedan övergick han till att tala sig varm för den svenska offentliga sektor som inte fungerar. Och om det gröna folkhem som varit en död idé hos honom i många år. Regeringen har nu som mål att Sverige ska ta sig ur oljeberoendet till 2020.
I samma veva som Persson pläderade för en nationellt orienterad energi- och bränslepolitik så hann han också med att delge kongressen sin funderingar kring den svenska jordbrukspolitiken. I något som liknas vid ett globalt och frihandelsvänligt perspektiv menade Persson att svenska jordbruksprodukter i framtiden kommer att få konkurrera med varor från utlandet. Kanske ska vi plantera energiskog i det öppna landskap som inte längre kommer till användning när det svenska jordbruket utsätts för konkurrens. Jaha. Vi ska alltså göra oss beroende av livsmedelsproduktion utifrån samtidigt som oljeberoendet ska avskaffas. Vilken logik finns i detta resonemang?
Förutom detta var det nog Perssons angrepp på USA och "guvernörens" hantering av orkankatastrofen i New Orleans som tilldrog sig uppmärksamhet. Enligt urgammal politisk logik ger sig den ledare som har problem på hemmaplan på en främmande stat i syfte att lägga dimridåer kring sina egna misslyckanden. Denna gång dock bara med ord. Frågan om är taktiken går hem hos många andra än de redan frälsta. På 60- och 70-talet när denna typ av argument flitigt begagnades var den gångbar. Men idag när folk är mycket mer beresta, språkkunniga och dessutom konsumenter av andra medier än de svenska, så är det föga troligt att så många går på myten om USA som helvetet på jorden.
Det var en partiledare i utförsbacken vi såg i går. Under sitt tal uppmanade han sin församling en gång att applådera, en annan gång återföll han i den svårighet att avhålla sig från skratt som framkallades hos honom då regeringsförklaringen lanserades. Tankarna var nog på annat håll såvitt han inte insåg något komiskt i sin politik. Det är slående vilka likheter Persson företer med Olof Palme för ganska exakt tjugo år sedan. Då liksom nu var/är det fråga om en person med politik som yrke, trött i förtid, inte längre engagerad. Som utkämpat sin sista strid och på väg att bli förlorare.
