En syster till min farfar hade ett speciellt sätt att gnola på gamla väckelsesånger och psalmer. Även bland andra gummor som tillhörde en generation som idag har dött ut praktiserades en egenartad sångteknik. De var hemmahörande i Kalixtrakten och uppväxta under den tid då socknen motsvarade vad vi idag kallar kommunen. Det var före det fanns bilar och följaktligen en tid då kyrkans placering så att säga var liktydig med huvudstadens belägenhet. Socknen var för den tidens invånare närmast identifierbar med vad hela landet är för oss idag.
Det sätt att sjunga på de gamla gummorna i det gamla Nederkalix socken utvecklat och möjligen ärvt från tidigare generationer lever såvitt jag vet inte kvar. Och ingen beklagar väl egentligen detta. Nya sångformer har tillkommit helt enkelt därför att de gamla inte längre behövdes. Finns äldre sångsätt och dialekter från förr kvar så gör det de i en mera utvecklad form. Detta kan vi nog alla uppskatta.
Vad som däremot inte bör uppskattas är att gamla så kallade sångtekniker blir föremål för forskning. Inom den religiösa väckelse som benämnes laestadianismen lär det ha använts ett sångsätt som av någon anledning betraktas som säreget. Denna är nu föremål för en doktorsavhandling. Alltså, vad som för en kustbo som mig själv är en företeelse det går att småle åt, något som det möjligen går att återvända till på äldre dagar i minnets form om framtidstron börjat svikta, är för en del något att hänföra till vetenskaplig verksamhet.
Det finns egentligen bara ett område i Sverige där förhållandena anses så unika att sådant som på andra håll anses för vara knappast mera än oväsentliga banaliteter subventioneras av staten. Den kultur som håller på att skapas av krafter utgående från den finsktalande minoritet, hemmahörande i Tååårrrnedaaalen, är med andra ord en bluff. Till de som delar ut pengar till alla former av legitimering av denna falska odling säger jag bara: ni är lurade!
