En kommun med problem

En chef på Luleå kommun har avslöjats för svindel för andra gången. Första gången slapp chefen undan polisanmälan i utbyte mot avsked och avtal om återbetalning. Det har nu uppdagats att chefen lurat kommunen på ytterligare pengar genom skenanställningar. Lönerna som betalats ut har hon själv tagit om hand tyder det mesta på.

Luleå kommun gjorde inte denna upptäckt själv. Istället var det mamman till chefens före detta sambo som påpekade det hela för kommunen. Det kan tyckas vara tjatigt, men jag och många andra undrar nu, hade detta kunnat hända i ett privat företag? Jag betvivlar det scenariot. I synnerhet när man betänker att personen ifråga lurat sin arbetsgivare tidigare, samt kört rattfull och blåst a-kassan på pengar. Och, vad gick de som anställde henne efter när de besatte chefsstolen? Knappast några kriterier som används ute i det gängse arbetslivet tydligen.

En liten fråga kan bli till en stor. Den ovan nämnda kan tyckas vara ett fall enbart för tjänstemän, en isolerad fadäs som inte har att göra med politiken. Men det är fel. Till skillnad från förhållandet på riksnivå är det inte uttryckligen förbjudet med politiskt styre på inom förvaltningen på kommunnivån. Därmed står det klart var ansvaret för ytterst ligger för svindelskandalen på Luleå kommun: hos den (s) - styrda ledningen.

Jag frågar mig än en gång: varför hörs det så sällan om liknande historier från näringslivet? Inte har det väl att göra med att offentliga verksamheter blivit en samlingsplats för de som inte passar in någon annanstans?

Fågelskräck i Europa

De senaste veckorna vi skrämts upp av uppgifter om att fågelinfluensan nått Europa. Redan har paralleller till digerdöden börjat dras, och argument framförs om att åtgärder måste vidtas. Omöjligt är emellertid inte att läkemedelsindustrin ligger bakom detta skräckscenario, något som läkaren Göran Sjönell poängterar i Svenska Dagbladet den 23/10. "Om så är fallet är det ju en genial affärsidé att via riskbedömningar göra friska människor potentiellt sjuka i en framtid och medicinera dem för denna eventualitet", skriver Sjönell bland annat.

För ett par år sedan skrev Maciej Zaremba en artikel i DN, som jag dessvärre inte kan länka till, om dilemmat om hur vi västerlänningar förhåller oss till nödställda i fattigare länder. Artikeln var föranledd vill jag minnas av ebola-epidemins utbrott i Afrika. Zarembas slutsats var att vi inte bryr oss så mycket om vad som händer befolkningen fattiga länder så länge det inte påverkar oss själva.

Av detta följer att det uppstått en slags solidaritet med länder varifrån källan till fågelinfluensan kan spåras. Vi är beredda att hjälpa dem så att eländet inte kommer hit. Samtidigt går det att sätta frågetecken för om det verkligen rör sig om en potentiell pandemi. Smittan har gått från djur till människa, det är sant. Men då har det rört sig om enstaka individer som varit i intensiv kontakt med fåglar. De tio år som viruset funnits hos fåglar har det inte gått från människa till människa en enda gång. Faran ligger därför främst i att det kan mutera.

Jag är ingen virolog som kan ge mig in spekulationer om detta. Däremot vågar jag påstå att fågelinfluensan som medialt fenomen uppvisar stora likheter med en annan sjuka, nämligen den om galna kor. Och i det fallet är det väl idag högst tveksamt om masslakt och kassering av kött verkligen var nödvändigt.

Samtal med Alexander Lukas

Alla som läst Kalle Anka minns väl Alexander Lukas, Kalles mallige kusin. Han som gjorde arge Kalle ännu argare och indignerad. Vi som försöker samtala med andra "etablerade" journalister och politiker känner oss ibland som Kalle när vi inte möts av annat än tystnad.

Sveriges malligaste morgontidning - det är Guillou som gett DN denna beteckning - har förutom sin kompetenta ledarredaktion en så kallad politikavdelning. Under de senaste två veckorna i samband med anklagelserna mot fi-Tiina om plagierad forskning har en person på denna avdelning bland annat ägnat sig åt döma i frågan om huruvida Rosenberg använt fotnot i anslutning till text som verkar vara plockad från andra forskare.

Personen ifråga är själv ingen forskare. Dock minns jag själv henne mest från min tid i Uppsala som den skribent som öste galla över det bostadsområde där bland annat jag bodde då. Subjektiv har därför inte förvånande rapporteringen om fi-aktiviteterna varit, exempelvis frågades det den 13/10 " är Sverige inte redo för en lesbisk feministisk politiker?".

Jag har sökt uppmärksamma såväl politikavdelningen som allmänna redaktionens chef Pia Skagermark (nej hon var inte skådespelerska på 60-talet) på det olämpliga i detta. Samt att politikavdelningens kontaktman Henrik Brors slagit ned på ett annat ytterlighetsparti som kandiderar till riksdagen, junilistan. Ingen som helst reaktion.

Vill inte musslan öppna sig så är det upp till en själv att dra egna slutsatser. Fortsätter DN att bedriva politikrapportering enligt ett förlegat mönster från 70-talet kan inte tidningen sägas verka i en liberal och frisinnad anda. Detta uppenbarligen eftersom feministiskt initiativ särbehandlas samtidigt som junilistan skinnflås av den skribentduo som DN anställt.

Utbildning till varje pris

I tisdagens ledare i Norrländska Socialdemokraten prisar politiske chefredaktören Olov Abrahamssom socialdemokratisk utbildningspolitik. Krigsåret 1940 gick bara var tionde pojke eller flicka i motsvarigheten till dagens gymnasium, skriver Abrahamsson. Tage Erlander och den dåvarande s-regeringen satte på 1950-talet upp som mål att minst femtio procent av en årskull ska gå vidare till gymnasiet, ett mål som med råge är uppnått idag.

I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.

Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.

En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.

Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.

Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.

Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.

På jakt efter den sanne europén - avslutning

Att använda sig av citat av politiker när man ägnar i sig åt vetenskaplig verksamhet är vanligen inte populärt. Den praktiska handlingsmänniskan skall hållas åtskild från intellektuelle lyder grundregeln. Ändå går det inte att komma ifrån att det är just den förstnämnde som skapar historia. Eller som Oswald Spengler uttryckte det: "I historien om Västerlandets tänkande kan kanske Napoleons namn uteslutas, men i den verkliga historien hade kanske Arkimedes med sina vetenskapliga upptäckter mindre betydelse än den soldat som slog ihjäl honom vid stormningen av Syrakusa."

Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.

Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.

Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".

Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.

För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.

Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?

Tralaus soppa

I en artikel i senaste numret av tidningen Axess går Johan Tralau - springpojke åt den samhällsgrupp som skulle kunna kallas de riktiga forskarna - till attack mot Tiina Rosenberg, före detta fi-aktivist. Han anklagar henne för plagiat genom att visa på snarlikhet mellan texten i boken Byxbegär som hon själv skrivit och boken Kvinnor i manskläder av forskarna Dekker och van de Pol. Rosenberg har vare sig använt citationstecken eller fotnot för att visa att text hon skrivit uppenbarligen härrör från andra forskare, enligt Tralau.

Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?

Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.

Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.

En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.

En fabricerad s-märkt skribent

I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.

Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.

Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.

Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.

Nej till Turkiet

In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.

Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.

Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.

En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.

Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?

Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.

Den borgerliga alliansens autister

Frågan om ersättningsnivån i A-kassan och sjukförsäkringen har varit på tapeten i samband med att de borgerliga försöker snickra ihop en gemensam ekonomisk politik. Dessvärre har den taktik som tidigare tillämpats och som går ut på att alliansens samarbetspartier överlåter sina respektive frågor av mera obekvämt slag till varann tillfälligt övergivits sedan moderaterna inte kunnat hålla fingrarna från ersättningsnivåerna.

Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".

Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.

För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?

För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.

Om politisk naivitet

Efter en mailväxling med Patrik Boström - Sveriges förmodligen ende älgjagande kulturredaktör - angående en "essä" i hans tidning av särdeles ytligt och okunnigt slag om "demokratins utveckling", måste jag återigen göra konstaterandet att bildningsnivån fortsätter att sjunka och urvattnas hos de som gör anspråk på att vara kulturskribenter.

Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.

Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?

En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.

Ett politiskt dödläge

De metaforer som brukar användas för att beskriva Tysklands betydelse i den europeiska ekonomin blir snabbt utslitna. Talet om Europas motor/draglok/industriella gigant är för den skull inte ointressant. Men att hänga upp sig på Tyskland som hela regionens ekonomiska och politiska framtid är minst sagt överdrivet.

Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.

Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.

Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.

En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.

Vad ska man lita på?

Det har kommit en ny opinionsmätning från DN/Temo idag. I denna ges de borgerliga ett kraftigt övertag. Prognosmakarna gör även konstaterandet att det blir mycket svårt för socialdemokraterna och dess samarbetspartier att äta upp det försprång oppositionen har fram till valdagen. Det ska dock sägas att DN/Temos mätningar av en del, bland annat statsministern, beskyllts för att gynna de borgerliga. Och att en annan mätning alldeles nyligen gav socialdemokraterna en stark uppgång i väljaropinionen.

Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?

Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.

De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.

Politik och åter politik

Gårdagens ämne i TV-programmet Debatt handlade om turerna kring beslutet att lägga ned BB i Kiruna. Sällan har väl en politisk fråga medverkat så till att spä på politikerföraktet. Detta eftersom socialdemokraterna använt den som leksak i ett enda syfte: att behålla makten.

Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.

En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.

Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.

En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?

En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.

På jakt efter den sanne europén del 5

På södra Östersjökusten ligger idag staden Kaliningrad i exklaven med samma namn. Före andra världskrigets slut hette staden Königsberg och var huvudstad i provinsen Ostpreussen. Den mest framträdande personen från Königsberg var utan tvekan filosofen Immanuel Kant.

Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?

I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.

Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.

Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.

Debatt med två tydliga alternativ?

I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.

Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.

Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.

Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.

I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.

Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.

Inget annat än en skandal

Luleåläkaren Ivan Nilsson ska upphöra med sin mottagning. Därför har han begärt att få överlåta denna till en annan läkare. Men till detta säger landstingsstyrelsen i Norrbottens län nej. Detta trots att Nilsson tar emot fem gånger så många patienter som genomsnittet för allmänläkare i landet. De 4000 patienter som utgjort Ivan Nilsson kundunderlag har därtill valt att ha honom som läkare.

Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.

Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.

Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.

Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.

Solidaritet 25 år

Så har det då gått hela 25 år sedan den fria fackliga rörelsen Solidaritet bildades i Polen. Det var med hjälp av denna som nedmonteringen av Sovjetväldet över östra Europa kunde påbörjas. Någonting som liknade fria val hölls i juni 1989 i Polen. Sedan accelererade händelseutvecklingen.

Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.

Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.

Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.

I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.

Återtåget

Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.

Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.

Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.

Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.

Ekot från vildmarken

En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.

Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.

En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.

Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?

På jakt efter den sanne europén del 4

Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.

För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.

Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.