I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.
Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.
Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.
Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.
I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.
Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.
