In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.
Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.
Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.
En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.
Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?
Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.
