Häxprocesserna är sannolikt ett av de mest irrationella och svårförklarliga fenomenen i den mänskliga historien. Hur kunde till exempel i Sverige på 1600-talet kvinnor (och män också) avrättas efter summariska rättegångar där den omvända bevisbördan tillämpades på de som anklagades för trolldom? Detta dessutom i en tid då den moderna vetenskapen började ta form.
Bengt Ankarloo gjorde det till sin livsgärning att försöka svara på denna fråga, och han kom fram till att det hade att göra med lokalsamhällets möte med en alltmer självmedveten och kraftfull centralmakt. Det handlar med andra ord om ett bra mycket mer komplext problem än att kyrkan skulle ligga bakom alltsammans (vilket någon av mina gamla lärare hävdade). Ankarloo menade istället att tron på häxor och demoner har förgreningar så långt bak i tiden som antiken. Därtill existerar den mittibland oss i nutiden i andra uttryckformer.
När jag nåddes av budet av Bengt Ankarloos frånfälle via en dödsannons i DN var jag mitt upp i vad som skulle bli hans sista bok, Satans raseri. Jag kan inte annat än hysa den djupaste respekt för hans insats i denna. På ett sansat sätt helt utan några ironier balanserar Ankarloo skickligt den mänskliga naturens irrgärningar mot förnuftet. Låt oss hoppas att hans verk kommer att läsas i många år framöver.
