En sanning som mer och mer stampats in på senare år är att förutsättningen för att få folk att stanna kvar eller att bo på en viss ort eller i en viss region, är att det inte i första hand ska finnas jobb där. Nej, det första samhällsplanerarna ska tänka på att där finns ett ordentligt och varierat utbud av kultur, bostäder, kommunikationer, service och dylikt. Numera är vi ganska bortskämda med sådant i den övre delen av Norrland i väntan på Norrbotniabanans förverkligande.
Något som talar emot tesen att regionpolitiken bör ta fasta på drägliga förhållanden är att regioner i allmänhet och Norrbotten med dess kommuner i synnerhet tappar befolkning trots påstådd högkonjunktur och stora satsningar bland annat på kultur och bostäder. Att folk väljer att bo på annat håll, företrädesvis då i Stockholms stad eller i dess kranskommuner, som ökar sin befolkning, måste alltså ha andra orsaker.
Landsbygden, om man vill man vill använda denna term, är riktigt illa ute. Inte minst många inlandskommuner håller på att dö sotdöden. Efter gymnasiet sticker ungdomarna därifrån i stort antal och få återvänder. Framtidstron är mer eller mindre bortblåst hos de som överväger att stanna. Inflyttningen är av förståeliga skäl mycket låg, trots högkonjunktur i gruv- och skogsindustri.
De flesta politiker blundar för utvecklingen, och ett grepp att skyla över problematiken har på sina håll blivit att bygga upp Potemkinkulisser. Som i fallet med Charlotte Kalla som bland annat med kommunala ansträngningar förmåddes att stanna i sin moderklubb Tärendö IF. Men Charlotte bor, i likhet med stora delar av svenska skideliten, i Östersund. Och frågan är väl om hon kommer tillbaka till uppväxtorten trots en utlovad tomt. Andra, inte minst akademiker, tycks ständigt befinna sig på resande fot till olika delar av världen. Dessa, inte sällan verksamma på arbetsplatser med miljömål i förgrunden, gör verkligen skäl för påståendet att norrlänningar är självupptagna, men även att de inte är särskilt stolta över sin region. Samt klimatkorkade.
