Sedan ordningen blivit återställd efter det märkliga valet 2002 går det att börja tala om vilket politiskt landskap vi har att förvänta oss i framtiden. Den ordning jag talar om är givetvis den att moderaterna tagit igen valraset med råge och varit uppe och nosat på trettio procent i opinionsmätningarna. Och att folkpartiet stabiliserat sig på en nivå det går att förvänta sig av ett liberalt parti. Samt att centern börjat gå sin egen väg enligt en strategi som kan bli vinnande på sikt.
På vänsterkanten har vi socialdemokraterna som varit nere på trettio procent i mätningar under året och vänsterpartiet som trots interna problem lever vidare. Det tredje vänsterpartiet, miljöpartiet, balanserar på fyraprocentsspärren. Det gör också högerpartiet kristdemokraterna.
Miljöpartiet och kristdemokraterna har varit bleka i politiken hittills under mandatperioden. Därför löper de risk att åka ur riksdagen. Innan det sker bör man nog fundera över om inte sossarna respektive moderaterna börjat hungra efter dem eller deras väljare. Anledningen till att (s) inledde intimt samarbete med miljöpartiet kan inte ha berott på annat en önskan att sluka dem efter en tid. När det gäller kristdemokraterna så var det ju så att detta parti från början kom till som en utbrytning ur det gamla högerpartiet eftersom man ansåg att kristendomsundervisningen i skolan var hotad. Eftersom moralismen tonats ned under den okarismatiske Göran Hägglund är det att förvänta sig att (m) börjar positionera sig högerut efter mönster från sina tyska kollegor.
Vad vi kanske har att se fram emot är därför en riksdag med fem partier igen. De predikningar för en politik med bättre möjlighet till ansvarsutkrävande som en del statsvetare ägnat sig åt under flera år verkar nu börja ge resultat. Det var därför fi och jl snabbt kunde avfärdas som potentiella riksdagskandidater. Vad beträffar sjukvårdspartiet så är jag fortfarande beredd att satsa en peng på att de kan sno åt sig två mandat på Norrbottensbänken.
