10 december. Det är återigen dags, för att tala med Knut Ahnlunds ord, för den en gång per år inträffande händelse som förvandlar vårt land från periferi till världens centrum. Nobelfestligheterna har nu firats i över hundra år och är sålunda en institution i såväl Sverige som den övriga världen.
Det pris som brukar tilldra sig mest uppmärksamhet är litteraturpriset. Så även i år. Harold Pinter belönas för sin dramatik men knappast för sin politik. Hans uttalanden på det sistnämnda området kan inte ses som annat än stolliga.
På senare år har priset verkligen tilldelats en del besynnerliga individer. Kinesen Gao, vem minns honom? Och fjolårets pristagare Elfriede Jelinek, vari bestod hennes insats egentligen? För att inte tala om politiske clownen Dario Fo, och Wislawa Szymborska som förmodligen belönades bara för att det skulle vara en kvinna 1996.
Det har varit lite tunnsått med pris till genuina europeiska författare på ett tag. Kanske hörde Günter Grass till den kategorin, Imre Kertész likaså. Men var finns den författare som vågar stå upp för värden som talar för en idé eller en sak och kan kombinera ett sådant uppdrag med inre värld i form av dramatik, poesi, eller prosa?
I år gick nobelpriset i litteratur till en man som inte talar om vad han vill, utan snarare hänger sig åt konspirationsteorier. Ondskan i hans värld är gammal och prövad: USA.
