Det har nu gått mer än tio år sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Före det var det folkomröstning i frågan. Under det tidiga 90-talet delades svenskarna upp i EU-förespråkare och EU-motståndare. Så såg det också ut de närmaste åren efter folkomröstningen.
Idag är dock frågan om denna distinktion gäller längre. Snarare handlar det numera om en enda grupp svenskar: EU-intressenterna. De partier som hösten 1994 var mot EU-medlemskap gör idag det mesta för att få sin respektive politik igenom på EU-nivån. Och miljöpartiet och vänsterpartiet har ironiskt nog fått i förhållande till sina svenska röstetal rätt hög andel av platserna i parlamentet, åtminstone till en början.
För de från början splittrade folkrörelsepartierna socialdemokraterna och centern är EU-politiken numera en självklar födkrok och arena att torgföra sin politik på. Folkpartiet och moderaterna var ju för redan tidigt och kristdemokraterna har hakat på sina europeiska motsvarigheter även om man gärna framställer sig själva som svenska. Junilistan är också för fastän deras väljare verkar ha trott något annat.
Med andra ord, för svenska politiker och andra intressegrupperingar är det idag självklart att åka till Bryssel och Strasbourg eller på annat sätt delta i debatten, som delägare i unionen. Denna utveckling ger näring åt tesen att maktförskjutningen från nationalstaten till EU och regionerna pågår över huvudet på oss, liksom var den en obändig kraft. Finns det några marxistiskt orienterade historiker som intresserat sig för detta fenomen trots att någon revolution förmodligen inte är att förvänta?
