Det har väl knappast varit ett glädjefyllt år för Europeiska unionen. De franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen, budgethaveriet i juni och bråket som föregick beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet gjorde väl ingen Europaentusiast glad.
Nu har man ändå enats kring en budget. Att detta kunde ske hade att göra med att Tony Blair äntligen visade vilja till att tumma på den märkliga rabatt Margaret Thatcher förhandlade fram för mer än tjugo år sedan. Och att Jacques Chirac öppnade för diskussion om det franska jordbruksstödet. Samt sist men inte minst att Angela Merkel var beredd att öppna den tyska plånbok som använts förr i liknande EU-sammanhang.
Den fråga som bör ställas och hela tiden återkommer är hur mycket EU-samarbetet bör fördjupas. Är det överhuvudtaget bra att nationalstaterna lämnar ifrån sig pengar och beslutanderätt till en överstatlig organisation? Är en federation att föredra? Den sistnämnda frågan tror jag mig kunna besvara. En federation bör undvikas av den enkla anledningen att Europa utgörs av enhetsstater. Något "United States of Europe" är helt enkelt inte möjlig att konstruera av stater som är nationer. Det hindrar emellertid inte att unionen kan ha någon form av regering och president och ett parlament. Och som nu också en byråkrati.
Därför ska vi inte vara rädda för att EU utvecklas i "fel" riktning mot en så kallad superstat. Det har ju också visat sig att de största EU-skeptikerna på den svenska politiska arenan numera arbetar flitigt för sina frågor på EU-nivån. Det var till och med så att ett parti som de allra flesta tog för EU-fientligt egentligen var för unionen. Vilket kanske hade att göra med att junilistan i grunden är som ett parti bland andra, dvs. också vill ta del av maktens kaka.
