Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

I eget intresse

Bo Rothstein har skrivit debattartikel i Expressen. Han är kritisk till konfessionella skolor, och ikläder sig en författningsdomares roll när han dömer ut dessa med stöd av Grundlagen.

Rothstein har blivit en alltmer sällsynt företeelse i riksmedia men är forfarande en välkommen gäst i Göteborgspressen. Där bör han nog förbli, ty gårdagens artikel verkar mera vara tillkommen i eget intresse mot den religiösa rörelse som stöter sig med en annan.

Det brukar inte vara något bra tecken när forskare ger sig alltför långt in i politiska förvecklingar. Ett faktum som möjligen kan öppna för diskussion rörande lämpligheten av livstidsförordnanden inom den akademiska världen.

Tam översyn av regeringsformen

Om vad som skrivs idag av SvD:s ledarredaktion angående Grundlagsutredningens arbete har jag ingenting att invända. Lite konstigt är det dock att inget sägs om valsystemet fastän det ingick i uppdraget för utredarna "en utvärdering och översyn av hela valsystemet". Det torde nämligen vara bra mycket mer intressant vad det blivit av denna än om gränsen i personvalet sänks några procentenheter.

Denna ordning med proportionell representation i de politiska församlingarna brukar främst kritiseras för att ta udden av ansvarsutkrävandet. Faktum är därtill av Sverige tillämpar ett av de mest proportionellt uformade valsystemen i hela världen. Det infördes för övrigt i början av 1900-talet i syfte att rädda dåvarande högern från undergång.

Det verkligt trista är att grundlagsutredarna inte verkar komma med något förslag om författningsdomstol. En sådan borde vara lika nödvändig i svensk politik som domaren i en fotbollsmatch. Även folkföreträdare måste ibland styras upp enligt regelboken, dvs. Grundlagen.

Hur kommer det sig egentligen att det är så svårt att tillämpa rättsregler på svenskt politiskt beslutsfattande? Har det att göra med den skräck inför naturrättsfilosofi som odlats från Geijers och Hägerströms dagar inte minst i Uppsala där jag minns från min studietid hur lärare med värdenihilistiska utgångspunkter hyllades som de främsta vetenskapsmännen.

Som det ser ut lär den svenska kompromisskultur som tar sig uttryck i blocköverskridande uppgörelser även i grundlagsfrågor medverka till en rätt tam översyn av regeringsformen. Detta sagt under förutsättning att kommittén inte kommer med några nyheter utöver det redan utläckta innan den 31 december då uppdraget ska vara slutfört.

Början till de medlemsburna partiorganisationernas fall

Det har varit ett visst ståhej de senaste dagarna kring att en moderatpolitiker värvat anhängare till provvalet i Stockholms stad genom att betala deras medlemsavgifter. Frågan är väl om det är så mycket att uppröras över egentligen. För även om tillvägagångssättet inte går att försvara de jure så kanske det gör det de facto.

Vad jag menar är att det här med medlemsburna partiorganisationer mer och mer liknar en chimär. Redan på sextiotalet skrev Herbert Tingsten på DN:s ledarsida om hur partiernas ideologier övergår i pragmatism mellan valen, för att vakna till tillfälligt liv när det är kampanjdags igen. Att det då finns de som väljer okonventionella metoder för att ge utrymme åt sin person inför valen ser jag bara som ett friskhetstecken i demokratin.

Vore det inte val i höst hade det här varit ett ypperligt tillfälle för Moderaterna att gå i bräschen för att ändra på det svenska partisystemet (Folkpartiet ligger redan före). Det var för övrigt synd att översynen av Grundlagen tidigare stannade vid en halvmesyr ifråga om personvalet.

Avklippt och stympad debattråd

Att ge sig in i debatter som kommentator på artiklar i den etablerade pressen har onekligen sina risker. Formatet är inte det bästa för den som verkligen vill få ur sig det han eller hon vill ha sagt. Till detta kommer att vissa redaktioner tillämpar en refuseringspolicy som verkligen inte går att förklara med rationella argument alla gånger.

Jag initierade en debatt i kommentatorsfältet för någon dag sedan i en lokaltidning på orten där jag bor med anledning av en person som valt att inreda en gammal byggnad till bostad. I artikeln beskrevs hur ägaren använt den som "skrivarlya" fast den tydligen haft en yta på 300 kvm. Säkert en av världens största i så fall. Jag valde att skriva under eget namn.

Själva grejen med denna öppenhet mot omvärlden från ägarens sida var inte bara att uppträda på fåfängans marknad, utan också att slå ett slag för sin kulturgärning. Eftersom jag inte kunde begripa hur i all herrans dar en sådan verksamhet kunde vara förenlig med ägarens yrke - professor vid en bygdehögskola och rektor vid en annan - så dristade jag mig till att ställa frågan hur högskolelagens bestämmelser om bisysslor ser på detta. Denna tillåter nämligen inte att verksamhet vid sidan av anställningen som har med forskning och utvecklingsarbete att göra utövas inom lärarnas ämnesområde om allmänhetens förtroende för lärosätet skadas. Den juridiska formuleringen är öppen för tolkningar och det är inte min sak att göra den. Jag är desto mera intresserad av intentionerna lagstiftarna gett uttryck för i Grundlagen om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är dessa som ligger till grund för lagen om offentlig anställning som i sin tur ligger till grund för högskolelagens bestämmelser om bisysslor för forskare.

När jag valde att avsluta min universitetsstudiekarriär i Uppsala lade jag på plats genast märke till en sak. De lärare jag hade där var verkligen forskare, "brann" för uppdraget med allt vad det innebar av positiva och negativa sidor. I Luleå handlade det mer om att uppfylla politiska målsättningar, lärarna (en del av dem gamla bekanta från min gymnasietid) jobbade först och främst där. Forskning - i den mån de ägnade sig åt det - var först och främst ett sätt få tid och pengar över till annat. I Uppsala kände ingen av lärarna till något om statsvetarna i Luleå. Istället var de kritiska till att det alls hölls kurser i statsvetenskap där, väl medvetna om svårigheterna för studenterna inom detta område att få jobb efter examen också vid ett såpass välrenommerat lärosäte som Uppsala.

Det går inte att ställa upp några kriterier på hur idealforskaren ska vara. Men när någon som är anställd inom det offentliga börjar ägna sig åt för mycket mångsyssleri tycker jag denne fallit utanför ramen. Det tror jag också grundlagsfäderna skulle ha hållit med om. En kulturverksamhet bekostad med egna pengar låter i kuriösaste laget, nog är det väl tänkt att den ska betala sig också. Vad som är politik eller näringsverksamhet framgår emellertid inte, bara att någon vill bara störst på något sätt. Tycker sig Luleå Tekniska Universitet få gott anseende av att hålla sig med sådana anställda önskar jag dem lycka till.

Norrbottens-Kurirens webbredaktion ser ut att ha ignorerat mina möjligheter att utveckla resonemanget. Samtidigt hänger mina meningsmotståndares frågor kvar i tråden till det jag skrev i det första inlägget som är borttaget. Detta stycke märkliga debattupplägg kan läsas här.

Ullenhags ökenvandring

Bengt Westerberg har fått regeringens uppdrag att utreda främlingsfientlighet. Bakom beslutet står integrations- och biträdande arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag. Inte att förvåna kanske då den förstnämnde är den sistnämndes politiska läromästare.

Jag hade dock hellre sett en annan kille på uppgiften. Utöver att Mauricio Rojas är folkpartist och forskarutbildad har han intresserat sig för konsekvenser av olikheter i sociokulturell bakgrund. Och eftersom mångkultur numera är inskriven i Grundlagen kanske det är på sin plats att börja intressera sig för de som kommer hit mera än att sammanföra dessa till gruppen invandrare.

Rojas visar till exempel att vissa invandrargrupper klarar sig bättre än svenskarna i gemen medan andra befinner sig i konsekvent utanförskap. Om det är Ullenhags ambition att integrera dessa genom "etableringslotsar" önskar jag givetvis honom lycka till, men desto troligare är förmodligen att han gett sig ut på en enda lång ökenvandring genom detta projekt. Bengt Westerbergs utredning kommer att visa detta genom att röna ett mycket stort ointresse.

Högerns största dilemma?

Republikanerna är på frammarsch i takt med att prinsessbröllopet nalkas. Diskussionen om monarkins vara eller inte vara har definitivt fått en injektion av vad som tima skall. Det finns ledarskribenter som måste bekänna färg, och lite märkligt är det att en del av dem har så svårt att komma med rationella argument i sammanhanget.

Liberalkonservativa brukar av tradition ha lätt för att hänvisa till Grundlagen när de vill sätta stopp för politisk klåfingrighet och socialistiskt maktmissbruk. Men när det heter att monarkin ska försvaras då sker referensen till "statsskicket". Som känt är kallas vårt för konstitutionell monarki med anledning av att det finns en grundlag som upprätthåller arvsmonarkin, successionsordningen. Debatten borde dock handla om denna överhuvudtaget kan kallas upplyst. Att jämföra ätten Bernadottes rätt till arv av statliga tjänster med hur pacifister kan ställa sig till försvaret eller anarkister till att vi har en riksdag är rätt så långsökt PJ Anders Linder. Nu hamnade du i knät på Edmund Burke.

Regeringen styr inte riket

För ungefär drygt ett år sedan skrev jag här på bloggen att de borgerliga partierna gör klokt i att fälla den sittande regeringen medelst en misstroendeomröstning. Sedan dess har jag fått lika mig med tanken att det pågår ett utdraget strategispel i syfte att köra sönder sossarna som regeringsdugligt alternativ genom att låta dessa så att säga falla på eget grepp. Alliansen är för närvarande - åtminstone officiellt - ointresserade av regeringsmakten

Vad dock de moderata regissörerna bakom skådespelet förmodligen aldrig räknat med är hur det reformerade kommunistpartiet skulle få sätta agendan för politiken på det sätt som för närvarande sker. Som en följd av detta vimlar det formligen av diverse förklaringar om vem som "egentligen" styr landet. Om ett litet femprocentsparti har så stort inflytande, ja vad är det då som motsäger en utifrån styrd konspiration?

Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen heter det i Regeringsformens 1:a kapitel 6:e paragrafen. Få håller nog med om att denna del i grundlagen uppfylles idag. Det hjälper inte hur goda mazariner (tack Hanif Bali för den roliga liknelsen) Stefan Löfvén skickar med sina förhandlare till mötena med Allianspartierna när dessa ändå bara fortsätter att obstruera mot regeringens politik med hjälp av så kallade tillkännagivanden med SD:s stöd. De breda uppgörelser som ändå kommer tillstånd bekräftar egentligen bara dess svaghet. Rakt och ärligt hade förstås varit om de mittenpartier i svensk politik som har mest gemensamt går ihop tillfälligt och regerar. Men en koalition mellan S och M skulle förmodligen utdela ett ordentligt slag åt det konfliktperspektiv som många menar är partipolitikens själva livsluft. Det är tråkigt att en sådan lösning har dåliga utsikter att lyckas. Det kommer också att kosta mycket pengar som kommande generationer får betala och det kommer att skada tilliten i samhället och göda ytterligare idéer om vem som egentligen bestämmer.

Krafttag för Europa

Det ska tas nya tag för att göra Europeiska Unionen mer handlingskraftig. Kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso vill att de 25 medlemsstaterna samlas för att skriva under en deklaration angående vilka värderingar och ambitioner som EU ska ha.

Initiativet är bra, nejen till nya grundlagen från Frankrike och Nederländerna förra året ledde till en förtroendekris för hela unionsarbetet. Nu har Estland visserligen sagt ja, men det innebär endast att 15 länder samlats ihop av de 25 som erfordras för att konstitutionen ska bli verklighet.

Ett sätt att uppnå legitimitet för unionen går genom historieskrivning. Det är en diskutabel metod som snarast är förbehållen nationalismen. Ändå vill jag slå ett slag för europeisk historia, naturligtvis vid sidan av de nationella berättelserna. Något minne av att vi någonsin fick läsa om Karl den stores rike i grundskolan eller gymnasiet har jag inte, trots att denna konstruktion i allt väsentligt är vad dagens statsbyggnadsmästare på Europaområdet utgår från. Romarna får ursäkta.

Tilläggas ska att EU-kommissionen anlitat en varumärkeskonsult som ska hjälpa unionen att bättra på sin image. Frågan är dock om det är rätt väg att gå att tänka i termer av vad som går att avyttra på en marknad när man sysslar med statsbyggnadskonst. Risken är ju då överhängande att vi kan säljas ut så småningom.

En fabricerad s-märkt skribent

I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.

Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.

Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.

Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.

Matriarkat istället för demokrati?

Det har väl knappast undgått någon att ett feministiskt parti lanserats i Sverige. Visserligen kallar sig detta än så länge för en förening. Men gör initiativtagarna anspråk på att konkurrera om rösterna i nästa riksdagsval måste man ta steget över till att i det politiska partiets form ta ansvar för sin ideologi och sina konkreta förslag. Så enkelt är det.

Det är inte det lättaste att göra sig en föreställning om FI:s ideologi utöver slagordet "Krossa patriarkatet". I vad som framkommit hittills talas det mest om olika problem. Om företeelser i samhället anförda av män som riktar sig mot kvinnor. Det är just detta som är det intressanta. I likhet med andra intoleranta politiska ideologier manar de blivande? feministpartisterna fram bilden av en demon som måste bekämpas. Vad de själva står för framkommer inte.

Hållningen hos en av FI:s chefsideologer, Ebba Witt-Brattström, är typisk. I TV4:s lördagsintervju häromveckan sa denna när ansvarsfrågan fördes på tal att denna inte är något som FI ska syssla med. Längre fram i programmet menade dock Witt-Brattström att alla män har ett ansvar för brott som begås mot kvinnor av enskilda män. Argumentationen förefaller inte direkt logisk. Snarare hatisk.

Begreppet patriarkat började användas i ett relativt sent skede i historien, närmare bestämt i samband med att upplysningsidéerna började möjliggöra uppkomsten politiska ideologier. Det användes då, och används fortfarande, för att avse en ordning där kvinnor och yngre män är underordnade äldre män. Det paradoxala med detta är nu att inga rättighetsförklaringar, såsom de först formulerades av programmakarna bakom den amerikanska och franska revolutionen, fråntar kvinnorna några speciella rättigheter.

Så frågan är nu varför krav på förbättrade förhållanden utifrån jämlikhetsidéerna i grundlagen inte intresserar de svenska vänsterfeministerna? Svaret kan inte annat vara än att det är makten som är central. Fixeringen vid det skapade samhällssystemet patriarkatet tyder på att vad Schyman & Co vill ersätta detta med är ett lika antidemokratiskt och reaktionärt matriarkat. Och allt detta bara för något personligt upplevt.