Att ge sig in i debatter som kommentator på artiklar i den etablerade pressen har onekligen sina risker. Formatet är inte det bästa för den som verkligen vill få ur sig det han eller hon vill ha sagt. Till detta kommer att vissa redaktioner tillämpar en refuseringspolicy som verkligen inte går att förklara med rationella argument alla gånger.
Jag initierade en debatt i kommentatorsfältet för någon dag sedan i en lokaltidning på orten där jag bor med anledning av en person som valt att inreda en gammal byggnad till bostad. I artikeln beskrevs hur ägaren använt den som "skrivarlya" fast den tydligen haft en yta på 300 kvm. Säkert en av världens största i så fall. Jag valde att skriva under eget namn.
Själva grejen med denna öppenhet mot omvärlden från ägarens sida var inte bara att uppträda på fåfängans marknad, utan också att slå ett slag för sin kulturgärning. Eftersom jag inte kunde begripa hur i all herrans dar en sådan verksamhet kunde vara förenlig med ägarens yrke - professor vid en bygdehögskola och rektor vid en annan - så dristade jag mig till att ställa frågan hur högskolelagens bestämmelser om bisysslor ser på detta. Denna tillåter nämligen inte att verksamhet vid sidan av anställningen som har med forskning och utvecklingsarbete att göra utövas inom lärarnas ämnesområde om allmänhetens förtroende för lärosätet skadas. Den juridiska formuleringen är öppen för tolkningar och det är inte min sak att göra den. Jag är desto mera intresserad av intentionerna lagstiftarna gett uttryck för i Grundlagen om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är dessa som ligger till grund för lagen om offentlig anställning som i sin tur ligger till grund för högskolelagens bestämmelser om bisysslor för forskare.
När jag valde att avsluta min universitetsstudiekarriär i Uppsala lade jag på plats genast märke till en sak. De lärare jag hade där var verkligen forskare, "brann" för uppdraget med allt vad det innebar av positiva och negativa sidor. I Luleå handlade det mer om att uppfylla politiska målsättningar, lärarna (en del av dem gamla bekanta från min gymnasietid) jobbade först och främst där. Forskning - i den mån de ägnade sig åt det - var först och främst ett sätt få tid och pengar över till annat. I Uppsala kände ingen av lärarna till något om statsvetarna i Luleå. Istället var de kritiska till att det alls hölls kurser i statsvetenskap där, väl medvetna om svårigheterna för studenterna inom detta område att få jobb efter examen också vid ett såpass välrenommerat lärosäte som Uppsala.
Det går inte att ställa upp några kriterier på hur idealforskaren ska vara. Men när någon som är anställd inom det offentliga börjar ägna sig åt för mycket mångsyssleri tycker jag denne fallit utanför ramen. Det tror jag också grundlagsfäderna skulle ha hållit med om. En kulturverksamhet bekostad med egna pengar låter i kuriösaste laget, nog är det väl tänkt att den ska betala sig också. Vad som är politik eller näringsverksamhet framgår emellertid inte, bara att någon vill bara störst på något sätt. Tycker sig Luleå Tekniska Universitet få gott anseende av att hålla sig med sådana anställda önskar jag dem lycka till.
Norrbottens-Kurirens webbredaktion ser ut att ha ignorerat mina möjligheter att utveckla resonemanget. Samtidigt hänger mina meningsmotståndares frågor kvar i tråden till det jag skrev i det första inlägget som är borttaget. Detta stycke märkliga debattupplägg kan läsas här.
