En sanning som blir mer och mer uppenbar är att det råder ett stort gap mellan påstådd kvalité inom svensk forskning och hur den egentligen står sig internationellt. Det är inte det lättaste att mäta standarden på vad universitetens institutioner producerar. Därför litar många till den självdefinierade kvalitén på forskningen, som inte sällan befinner sig på långt avstånd från korrekt beskrivning av verkliga förhållanden.
I ett nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift görs ett försök att belysa tillståndet inom svensk statsvetenskap med hjälp av bibliometri. För ändamålet används databaser som säger något om hur ofta olika forskare förekommer i olika tidskrifter eller citeras av andra. Även monografiproduktion används som kvalitetsmått.
Analysen säger en del intressant men något som frapperar är hur få högskolor och forskare dominerar. Samtidigt ger fraktioner, dvs. uppsatser uppdelade på flera skribenter uttryck för att vissa forskare kanske inte är så framträdande. Viktigaste slutsatsen är ändå att svenska statsvetare står sig dåligt internationellt. Av vad som kommer fram är det slående hur sant påståendet är, att svensk statsvetenskap kännetecknas av provinsialism och självtillräcklighet.
