Som avslutning på en intensiv bloggarvår för Bottnakarlens vidkommande, vad vore lämpligare än att återvända till ett lokalt kulturevenemang. Det var ju så det började en bit in i april. Samma kväll som Göran Persson och Fredrik Reinfelt duellerade i TV hölls en kväll för Eyvind Johnson i Norrbottensrummet på Stadsbiblioteket i Luleå. Delvis till ackompanjemang av musik läste Sara Arnia ur Nu var det 1914. Innan hade ordföranden i Boden-sektionen i Eyvind Johnson-sällskapet berättat om författarens liv, verk och tidiga år i Norrbotten.
Något som slår en i Eyvind Johnsons författarskap är förmågan att ur det förflutna tolka ut det närvarande. Med det vill jag mena att han borde gå att vinna för nya generationer läsare. Att så blivit fallet gick inte att konstatera denna kväll, ty här var snarast 60+ i majoritet. Antalet åhörare under fyrtio var lätt räknade.
Visst vore det trevligt om inte bara fler norrbottningar, utan också fler yngre norrbottningar intresserade sig för sin ende nobelpristagare. Men för uppnå detta krävs nog en Johnson för informationsåldern. En sådan skapar man kanske inte genom högläsning inför åhörare.
Det var så sent som 1993 som Eyvind Johnson-sällskapet bildades. I styrelsen för detta huserar vad jag kan se en del mossiga akademiker som väl knappast har autodidaktens bana bakom sig. Är dessa lämpliga att föra arvet vidare om den fattige arbetarpojken som började från nära noll och tog sig upp här i världen? Som till exempel den märklige historiker, reservofficer och disponentson som fann anledning att yttra sig politiskt när det var på gång att missbrukarvård skulle förläggas för nära hans bostadsområde.
Jag vill med detta sistnämnda bara peka på hur litterära sällskap kan använda föremålen för sina intressen som ett medel till att reproducera samhällsklasser och förhindra ståndscirkulation. Alltså något som Eyvind från Boden nog inte själv skulle ha gillat.
