I årets första nummer av Tidskrift för politisk filosofi gör statsvetaren och ständige självterapeuten Bo Rothstein ett försök att dra paralleller mellan de intellektuella i Nazi-Tyskland som stödde den officiella politiken och argumenten idag för kvotering till akademiska tjänster. Ett halsbrytande projekt som naturligtvis misslyckas och landar långt från ämnets kärna i form några funderingar kring utbildningen av doktorer och magistrar i statsvetenskap. Allt till slut till ackompanjemang av ett pampaktigt svarande på frågor som ingen ställt.
Rothstein tillhör vad man skulle kunna kalla åsiktsaristokratin inom den svenska offentligheten. Genom att skickligt klä sina vänsteråsikter till vetenskap, gärna genom att också framstå som svenskare än oss alla andra i synen på välfärdsstaten, lyckas Rothstein med bedriften att höja sig själv över resten av menigheten.
Detta får mig att tänka på de som alltid fick tala till punkt när de var små men också på Karl Gunnar Perssons artikel på DN Debatt i vilken det konstateras att svensk statsvetenskap klarar sig dåligt i en internationell jämförelse. Självgodhet och provinsialism sägs ligga bakom detta.
Om det utbildas en särskild kast på universiteten med rätt att argumentera för sådant andra hånas för, finns det skäl för redaktionen på Tidskrift för politisk filosofi att vara vaksam. I annat fall blir deras ambitiösa satsning intet annat än ett prat-magasin i mängden.
