Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.
Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.
