Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.
Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.
På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.
