EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.
Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.
De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.
Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?
