Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.
Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.
Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.
Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.
Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?
