Detta om att kunskap skulle vara överlägset alla andra produktionsfaktorer börjar bli rätt enformigt att lyssna till. Det är nästan så man tror att de debattörer som skriver i DN idag fallit offer för den politisering de själva kritiserar i artikeln.
Det är svårt att avgöra hur mycket som är hjärnspöken i professorerna Alvesson & Rothsteins diskussion kring hur universitetsinstitutionerna bör eller inte bör organisera sin interna verksamhet. Min erfarenhet av hur det går till i den akademiska världen är att det dräller av tyckare som vet hur forskning bäst ska bedrivas; desto färre är de som vill ta ansvar för sina ståndpunkter och driva en konstruktiv linje. Skyttegravskriget som livsform så att säga.
Debattörerna förespråkar också en koncentration av forskningen till färre lärosäten. Bo Rothstein har tidigare varit inne på att forskning ska bedrivas vid max två lärosäten i landet, med hänvisning till forskningspolitikens inriktning i nobelprisnationen USA där det finns ett "spetsuniversitet" per fem miljoner invånare. Översatt till svenska förhållanden innebär väl detta förmodligen att det bara ska forskas i Lund och Uppsala. Dessa ärevördiga lärosäten har traditioner från medeltid så jag undrar om inte Rothstein är mera ute efter att återupprätta någon form av skolastisk mystik som vetenskapligt ideal när han skriver så.
Att lilla Sverige på något sätt borde kunna inta positionen som en ledande forskningsnation i en globaliserad tid är bara önskedrömmar. Debatten borde handla mer vad vi får ut av de jättesummor som redan idag går till forskning. Samt se till att regelverket efterlevs vid lärosätena inte minst ifråga studenternas rättigheter och lärarnas skyldigheter. Vid årliga rankningar av universiteten i världen brukar Köpenhamn och Oslo Universitet hamna före alla svenska. Där är väl snarare där vi bör hålla oss, bli en framstående nordisk forskningsnation. Allt annat är bara dumt tal.
