Årsredovisningarna duggar tätt den här veckan. Så här i kvartalskapitalismens tidevarv är det kanske inte alltför många som reagerar över detta. Börsen reglerar numera sig själv under de tider den håller öppet. Sällan är överraskningarna särskilt stora i positivt eller negativt hänseende.
Det finns en del som vill profitera på och imitera de stora börsbolagens tillställningar för att ge sken av att de också ägnar sig åt näringsverksamhet. Som till exempel högskolor som visar på "överskott" i sina verksamheter. Jämförelsen mellan ett vinstdrivande företag och en offentlig myndighet haltar dock betänkligt.
För en tid sedan blev jag nästan påkörd av en anställd vid ett lärosäte som kallar sig "Näringslivets universitet". Det handlade emellertid inte om oaktsamhet utan mera om att hinna först. Ni vet "om inte jag någon annan". Det är detta som skiljer marknadsekonomin från statliga offentligförsörjda inrättningar, att tjäna på samarbete, att inte se den andras förlust som det egna vinsten, eller enkelt uttryckt plussummespel istället för nollsummespel.
Det är lite intressant vilken utveckling de vetenskapliga företrädarna vid landets lärosäten genomgått i och med den kraftiga utbyggnaden av de små högskolorna från 90-talet och framåt. Professorn vid dessa är mera sällan nuförtiden en lite diskret klädd man som cyklar till jobbet. Överhuvudtaget är har det blivit alltmer sällsynt att denne eller denna vistas på sin arbetsplats. Istället befinner sig professorn alltsomoftast på resande fot, med motiveringen att just deras högskola är perifert belägen och kräver resor. Det märkliga är nu att varken distansöverbryggande teknik eller rätt så utbyggda verksamheter vid småhögskolorna tycks kräva mindre resande. Man får därför förmoda att flängandet har något att göra med statusmarkering mera än vetenskaplig utveckling. Inte undra på att Sverige tappar i konkurrenskraft som forskarnation med en så dålig revision av verksamheterna.
