Systemet med jobbcoacher ska utvärderas. Ändå är ansvarig minister tämligen säker på att dessa behövs. Kanske var frågan fel ställd till IFAU som ska gå igenom vilka metoder som varit framgångsrika i sammanhanget. Detta trots att jobbcoachning som sådan är ifrågasatt inte minst av systemets kunder som i flera i olika fall tyckt sig ha fått jobb utan coachens hjälp.
Från fackligt håll har varnats för att en uppenbar risk föreligger för att coacherna ser till att välja och inrikta sig på de som står närmast arbetsmarknaden. Allt i syfte att förbättra siffrorna för sin egen verksamhet, eftersom en anslagsmodell lanserats av centern enligt vilken coacherna får bidrag efter hur många jobb som de förmedlat. På papperet låter detta bra men arrangemanget inbjuder onekligen till tolkningar. När har coachningen egentligen lett till jobb och vad är att ha fått jobb eller hur länge kommer jobbet att vara?
Frågor som dessa leder till mer problem än vad som är tänkt från första början. Det är också tvivelaktigt om de metoder som används av coacherna verkligen är lämpliga redskap för att lösa den enskildes arbetssituation. Jobbcoachernas verksamhet är nämligen nära besläktad med arbetssätt liknande de som används inom den kognitiva beteendeterapin. Och med tanke på den långt drivna medikalisering av arbetslivet som i mer än fyrtio års tid bara fjärmat oss från den fulla sysselsättningen, är nog metoder av detta slag inte att föredra.
En gång i tiden, under den svenska modellens glansdagar, kunde arbetssökande vända sig till Arbetsförmedlingen och mötas av kompetent folk med branscherfarenhet från arbetsmarknaden. I takt med att myndigheten omvandlades till en vårdinrättning försvann dessa därifrån och blev till något helt annat än vad den från början var tänkt till. Om denna utveckling står att läsa om i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Med coachernas intåg i arbetsmarknadspolitiken har hela projektet övergått till en nyliberal lekstuga.
