Uppe på Mosebacke på Söders höjders står Strindberg staty. Det är här inledningen på hans genombrottsroman Röda rummet utspelas. Strindberg slog igenom som realistisk författare och han är väl den svenska författare vars privatliv dissekerats, analyserats och undersökts allra mest.
Vad som är mindre känt om bysten på Mosebacke är att i huset som syns i bakgrunden bodde en av våra allra främsta verskonstnärer, kanske den enda av europeiskt snitt från vårt land, åtminstone av de romantiska poeterna. Erik Johan Stagnelius hyrde rum här under sin första tid i Stockholm som anställd på ecklesiastikexpeditionens kansli. Utsikten över staden är magnifik från huset, något som inte kunnat märkas i det skalden skrev om vi antar att han hade fönster mot norr från sin kammare. Stagnelius författarskap rörde knappast yttervärlden, i skarp kontrast till vad Strindberg brukade skriva om.
Jag har läst en del av Strindberg men aldrig något där denne nämnt just Stagnelius. Annat än att svenska diktare fram till honom själv skrivit som präster eller något dylikt. Kanske var det ett sätt att respektera Stagnelius som Strindberg inte i varje fall i några större ordalag uppmärksammade sin tidiga 1800-talskollega, precis som äregiriga personer ibland kan göra. De båda är under alla omständigheter varandras motsatser. Om den enes tankevärld är det svårt att uttala sig klart under det att om den andres har det gått att ställa upp en koncis byggnad.
Uppgifterna om Stagnelius privatliv är knapphändiga och de som försökt teckna en bild av hans stund på jorden har verkligen fått lägga pussel. Senaste försöket utfördes av Göran Hägg som dessutom lanserade en högst sannolik förklaring till poetens för tidiga död. En av våra nationalskalder spelade huvudrollen i ett mycket fult spel när han såg sig utmanad av en större begåvning än honom själv. Ett inte alldeles för ovanligt scenario som bör tjäna till eftertanke nästa gång drevet går mot någon som inte uppfyller den gängse mallen.
