Idag skriver DN om psyksjukas våldsamhet. På senare tid har det blivit vanligare att lasta psykiatrin för det som sammanhänger med denna problematik, nämligen att upptäcka faran i tid. Frågan är om detta för saken så mycket längre framåt. De som fått en psykiatrisk diagnos en gång i livet är med den utgångspunkt som oftast behandlas stigmatiserade för lång tid, och få verkar de vara som är inställda på att bidra till en mer upplyst ton i ämnet.
En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.
En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.
