Det har debatterats på Brännpunkt i förra veckan angående för- och nackdelar med elektronisk röstning. Initiativtagare till ämnet var Peter Santesson som droppat sitt mellannamnefternamn och kanske kommit en bit på vägen bort från sin märkvärdighet. Jag blir dock inte klok på om den debattposition Santesson försvarar, nämligen att bevara röstningsförfarande med valsedlar, är något han verkligen ställer sig bakom eller om det mera handlar om att han hittat ett problem användbart att använda som narrspegel. Lite ungefär som Uppsalastatsvetaren Leif Lewin gjorde under sina aktiva år, och fortfarande ibland gör, dvs. intar en ståndpunkt inte för att han egentligen företräder den på något sätt, utan mer för att helt enkelt visa att han finns till.
Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.
Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.
