Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.
Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.
Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.
