Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.