Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.
Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.
Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.
