Några borgerliga riksdagsledamöter har deklarerat att de tänker rösta emot regeringens energiproposition senare i vår. Det går att tycka att kärnkraftsfrågan borde vara utagerad vid det här laget, men uppenbarligen finns det kvar tendenser till motstånd till energikällan som förmår splittra borgerligheten. Och visst är det bra att denna folkvilja ventileras.
Mera tröttsamt är det att ständigt påminnas om den symbolpolitiska aspekten av kärnkraften. Vid folkomröstningen 1980 segrade den linje som ville ha 12 reaktorer. Så småningom, bland annat efter protester från Danmark, stängdes Barsebäck 1 och 2. Det antal reaktorer som Sverige ska ha idag är således 10 stycken.
Den mängd el som går att krama ur varje verk är dock en helt annan än i början av 1980-talet. Och om man skulle besluta sig för stoppa in helt ny teknik i dem idag och börja använda den i morgon lär det ska gå att få ur dubbelt så stor effekt ur varje anläggning i förhållande till för 30 år sedan. Så det där med 10 reaktorer ter sig därför mera som kulisser.
Nationalekonomen Marian Radetzki, en man som inte gjort sig bemärkt för underdrifter i sina beräkningar, har varit inne på att felöverväganden inom svensk energipolitik kostat 100 miljarder. Även om det inte behöver vara så mycket så handlar det sannolikt om gigantiska summor. Och då tänker jag inte bara på vad fixeringen vid reaktorantalet har ställt till med, utan också på tydligt anti-intellektuella beslut som den så kallade tankeförbudsparagrafen. Så länge det finns företrädare för regering eller opposition som uttalar sig tvärsäkert i kärnkraftsfrågan är jag rädd för att miljardrullningen på kostnadssidan inom energiområdet kommer att fortsätta.