Förra veckan visades i en av Public Service-kanalerna ett program om vattenrallarsamhället Messaure. En gång var jag på väg dit för att fiska, men någonting satte stopp för utflykten som hade att göra med fångstmöjligheterna. Så här i efterhand kan jag tycka det var konstigt av vår lärare att alls planera en resa dit. För vad kan man få för fisk på ett ställe där laxen inte kan passera ett antal kraftstationer? I alla fall ville nu programmakarna skildra livet som det var när Lule älv byggdes ut. De som fortfarande var kvar i livet efter den intensiva verksamheten där fick berätta om hur livet gestaltade sig.
Vad som helt saknades var en sammanfattning eller ihopknytning av säcken efter det sagda. Är det något ganska typiskt på avsides, knappast alls befolkade orter, att arbetskraft pytsas in för att delta i produktion för att sedan hämtas hem när det hela är över? Eller är de jobb som erbjuds arbetskraften på orten bara ett avbrott i bidragsperioden? Lite som blivit fallet i östra Tyskland i det sistnämnda fallet.
Snart är minnet av Messaure bortglömt eftersom det inte gjorde något avtryck i historieskildrarnas version av rallarsamhället. Lite som det brukar bli när Norrland behandlas i det berättande formatet på olika sätt.
