Det fanns en tid när folkligt motstånd var en del av den politiska processen. Av flera anledningar engagerar sig hellre medborgarna individuellt än kollektivt numera, något som dock inte inneburit att rörelser slutat uppstå.
Ett vapen som använts för att kanalisera missnöje var länge strejken eller arbetsnedläggelse. Denna demonstrationsform är vid det här laget sedan länge övergiven. Handels försökte inför påsken hota med strejk men fogade sig rätt snabbt.
Att strejken inte längre används som kampmetod, missnöjesyttring eller politiskt utspel innebär inte att själva grundproblematiken är löst. För vad gör folk instället för strejkar idag. Jo, sjukskriver sig eller ser till att få gå i för tidig pension (vilket inte är någon större svårighet med den diagnosrikedom läkarna har att tillgå idag).
Substitutet för strejken är således ingen särskilt kostnadseffektiv företeelse. Det individualistiska sättet att demonstrera är förmodligen också mer nedbrytande för den enskilde på grund av den stämpel sjukskriven eller pensionär ger den på olika sätt besvikne eller missnöjde helt i onödan.
