Läser om en studie som kommer fram till att slappa 16-åringar skaffar sig för tidiga sjukdomar i medelåldern. Jag vet inte (och jag bryr mig egentligen inte heller så mycket), men att döma av en av de inblandade i "forskningsprojektet" så bygger hela slutsatsen på samma utfrågning av respondenter som någon gång bott i Luleå och som jag uppmärksammat i olika sammanhang några gånger.
Fråge- (och svarsmaterialet) är enormt och det går givetvis att hitta på lite av möjligt ur det. Speciellt när det är fråga om läkare som ser sjukdomar i alla riktningar näsan vänder sig. Vad jag dock inte kan begripa är den här fixeringen vid ungdomstiden. Den pessimististiske filosofen Schopenhauer är visserligen inne på att kvinnors intellektuella utveckling avstannar mellan 16 och 18 års ålder ungefär och männens något tiotal senare. Men är det skäl att döma ut unga från livet?
Över allt detta svävar förstås det heliga folkhälsargumentet. "Insatser" ska in tidigt i syfte att leda in ungdomen på glid på den rätta vägen. I botten skvalpar pengarna som ska motiveras av behovet av ännu mera forskning. Ibland går det att undra vad som egentligen är problemet och om ansvaret alltid är samhällets. Vad är forskning och vad är prat?
