Det har gått någon vecka sedan termen näthat definitivt inympades i det svenska språket. Tolv kvinnor eller apostlar medverkade i ett TV-program av reportern Nicke Nordmark. Dessa hade få utstå en hel del visade det sig. Ändå finns det skäl att förhålla sig skeptisk till den martyrbild som manades fram i inslaget.
Någon definierbar avsändare bakom hoten och glåporden fanns inte utan istället var det hela ihopsaxat till en diffus fiende som under veckans gång fått epitetet den vite arbetslöse arge mannen. Det här sättet frammana ondskan på finns det många exempel på genom historien, ett förhållningssätt eller en strategi som fått de mest fasansfulla konsekvenser.
Det finns ett drag av ängslighet över uppmärksamheten kring rasism och kvinnoförtryck. Och när ovan nämnda journalist dessutom också bekymrade sig över vad som skrivs i privata mail i ämnet så är vi inne på de stalinistiskt-totalitära tankegångar som möjligen kan ha influerat denne och som förskaffat Luleå så dåligt rykte genom åren.
Vad som heller inte kommit fram särskilt bra i efterdebatten av den här frågan är vilken betydelse det haft att kvinnorna själva agerat utifrån ganska centrala maktplattformar i medie-Sverige. På den gamla goda tiden då det var sport bland journalister att trycka dit någon utan andra möjligheter att försvara sig än i pappersblaskan och skratta gott åt tilltaget med kollegorna på lunchen frodades något som kanske skulle kunna kallas presshatet. Är det dit en del vill att vi ska tillbaka?
