På Norrländska Socialdemokraterns ledarsida valde i veckan dess skribent Olov Abrahamsson att återigen rota bland gammalt material ur den socialdemokratiska mytologin. Ett favoritämne genom åren har varit att en sossepropp i början av 80-talet räddade de norrbottniska basindustrierna, något som ska ligga till grund för att malm, stål- och pappersindustrierna i regionen går för högtryck idag. Vad sagan inte förtäljer är om de nödvändiga omstruktureringarna inom främst SSAB lagt grunden för en verksamhet som tidigare var att beteckna som en social inrättning snarare än ett företag. Eller hur den internationella efterfrågan på råvaror och halvfabrikat lyft krisindustrierna när politikerna agerat åskådare.
En sida av myntet av det norrbottniska framgångsexemplet som inte granskats ordentligt ännu är hur problemen med transporter och elförsörjning ställer till det för näringsverksamheter i en avlägsen del av Sverige. De faktiska kostnaderna för dessa visavi konkurrenterna förblir en gåta. Och då duger det inte att komma dragandes med att staten ensam ska stå för fiolerna till en Norrbotniabana. Projektet känns på något sätt som skrivet i stjärnorna utifrån detta angreppssätt. Visar det sig till exempel att basindustrierna i Norrbotten är subventionerade på ett eller annat sätt vore bättre att säga det nu än att prata om ekonomisk kompensation av olika slag. Och att transportproblemet inte började i och med Northland-krisen visade för övrigt nyligen historikern Kjell Lundholm i en artikel.
Den fjärde myten som Abrahamsson framhåller är den om betydelsen av Luleå Tekniska Universitet för regionen. Sant är att bara etableringen av en statlig verksamhet på en ort för med sig många positiva effekter. Men att det skulle bedrivas någonting i stil med forskning och utbildning där som får särskilt mycket uppmärksamhet i omvärlden är inget annat än en förvanskad sanning. Frågan är istället om verksamheten vid LTU mera har karaktären av beredskapsarbeten för mindre kompetenta akademiker än ett inrättning där forskningsgenombrotten avlöser varandra. Det är också sedan tidigare känt att många ungdomar som inte får jobb definerats om till studenter, vilket ytterligare förvärrar högskolornas kreativa bokföring.
