Psykiatriprofessorn Johan Cullberg riktade i förra veckan hård kritik mot diagnosticeringen av Utöya-mannen Breivik. Cullberg menade att det mesta pekade mot att Breivik lider av en personlighetsstörning och inte en psykisk sjukdom.
Det här öppnar onekligen för nya perspektiv i psykiatridebatten. Under 00-talet har psykisk sjukdom mest förknippats med våldsamhet. Att nyare forskning visat att det knappast är psykisk sjukdom i sig som är en riskfaktor för våldsdåd utan snarare en kombination av densamma och missbruk förklingar för det mesta ohört.
Under utredningen kring Breivik framkom vissa uppgifter om att han varit drogpåverkad när han begick sina handlingar. Som det verkar passade dessa heller in i den psykiatriska diagnos som har mera drag åt det politiska än vetenskapliga.
Cullberg har fått mothugg av Sten Levander som talar om ett gränstillstånd sjuk och frisk, dvs. en slags eller så kallad psykopati. För att komma fram till denna diagnosform krävs att bedömningen läggs i händerna på en rättspsykiater. Men Levander går också ett steg längre och vågar ta i den svåra frågan om mänsklig ondska. Går det att tala om en speciell form av ondska i fallet med Utöya-massakern utan att stämplas som anti-intellektuell? Sannolikt gör det och vi får hoppas att skandinavisk politik framgent tar med sig erfarenheter av det redan skedda.
