torsdag, december 29, 2011

Tafatt försvar för Norrbottens-Kurirens bruna period

Andra världskriget var en tid av medlöperi. I Sverige tog det länge innan det gick att gå igenom pro-tyska hållningar och ståndpunkter inom landet. I Den svenska pressens historia står bland annat att läsa om "ljusbruna" tidningar i landsorten under krigsåren och uppladdningen före dessa.

Det här är något som Norrbottens-Kurirens inbäddade historiker tagit fasta i sin serie artiklar om tidningens långa historia sedan 1861. Vad som skilde ut Kuriren från andra organ var dock en synnerligen rabiat krönikör som verkar ha gått utanpå det mesta som skrevs under perioden i högerpressen. Signaturen Benus måste ha varit gillad av de mera udda avisor som hade sin storhetstid de här åren även om de inte lästes av många. Följaktligen var Norrbottens-Kuriren efterfrågad som någon som kunde skicka en representant i Pressnämnden av en av de mest ökända redaktörerna.

Spekulera går alltid hur mycket som var känt på Kurirens redaktion ifråga om planeringen av mordbranden på Norrskens-Flamman. Elisabeth Sandlund som skrivit delen om den svenska pressen under andra världskriget låter frågan hänga i luften.

Att anklaga någon för att vara nazist brukar som bekant följa Godwins lag. När Fredrik Reinfeldt utsåg Cecilia Stegö-Chilò till kulturminister släpptes en storm lös på landets kulturredaktioner som sällan skådats. På Norrbottens-Kurirens kulturredaktion landade jämförelsen i att statsministern utsett ett statsråd från "yttersta högern". Därmed kan cirkeln anses vara sluten: samma avisa som en gång i tiden löpte med ifråga om hatet mot först och främst kommunister visade sig vara lika duktiga eller rentav värst på att hata en nyliberal.