Det är för närvarande inte möjligt att komma med annat än spekulationer kring orsakerna bakom det fruktansvärda våldsdådet utanför Oslo. Vad som fick som det verkar en ensam gärningsman att slakta människor runt omkring sig förefaller så obegripligt och overkligt, särskilt i ett skandinaviskt land.
En ondskans banalitet som för mycket datorspelande där gränsen suddats ut mellan lek och verklighet i kombination med förläsning av skrifter med utrerat politiskt innehåll förefaller en inte alltför orimlig hypotes att bygga vidare på i sammanhanget. Men kanske också något mycket djupare i det norska kulturen som lär komma att intressera såväl forskare som författare och konstnärer av olika slag som förklaring till det skedda.
Tyvärr hör det också till när händelser av det här slaget inträffar att förmodligen oftast harmlösa grupper råkar illa ut. Idag ger DN utrymme åt vänsterdebattören Anna-Lena Lodenius som identifierat "de ensamma farliga männen". Myntningen av uttrycket är inget annat än en glidning på den gängse forskarjargongen kring Sverigedemokraternas väljare tillsammans med gammalt tankeskrot från 90-talets feministiska irrfärder.
Jag är rädd för att dylika angreppssätt av problemet först och främst innebär en återgång, ja till och med en förstärkning av den diagnostiseringsiver som under 80- och 90-talen fick härja tämligen obehindrat inom hjärnforskningen, något som i förlängningen av allt att döma kommer att elda på kraven på inkvisitoriska processer utförda av själadoktorer helt utanför rättsstatens ramar och räckvidd. Bloggaren Jinge frågar sig om vi ska börja jaga psykiskt sjuka i skolorna igen med hänvisning till ett förslag från Jan Björklund, och undrar också vad för hjälp före detta elevers lärare ska stå till tjänst med rörande deras disciplars politiska åsikter för länge sen. Var hamnar vi om politiska tankar börjar landa i en anamnes?
