Allianspartierna vill ändra i riksdagsordningen med motiveringen att minoritetsregeringar ska få det lättare att driva igenom sin ekonomiska politik. Hur det ska lösas om det regeringsunderlag som ska driva igenom sitt budgetförslag om alternativet ändå får fler röstar förstår jag inte. Så länge Alliansen lägger fram egna budgetförslag och Sverigedemokraterna röstar på detta utan att lägga fram ett eget och med den tilltänkta? ändringen på detta sätt undviker att marginaliseras från röstningsförfarandet, ja vad vinner man då?
Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.
Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.
Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.
