På julafton företag jag en promenad i byn där jag växte upp huvudsakligen på 70-talet. Det kalla vädret (under 20 minus) gjorde att jag var ganska nedkyld när jag kom tillbaka till föräldrahemmet. Fortfarande var det ganska lite snö som lagt sig på marken som synes.
Turen gick nedåt "Skorven" som är ett skogsparti liggandes nära Sörfjärden i Bensbyn, en passage som var flitigt använd av båttrafiken ända in på 1600-talet då staden Luleå flyttades längre utåt havet på grund av landhöjningen. Hit gick många äventyr i barndomen till det sagolandskap som innefattade många granar, en skrotbil och inte minst en stenpir som det gick att ta sig en bit ut i vattnet med torrskodd.
Dinosaurieäggen efter terapijordbruken fanns inte då jag växte upp. Inte för att särskilt många kunde leva på vad jorden gav då heller, men det är ändå tragiskt på något vis att det numera sätts likhetstecken mellan förmågan att hålla landskapet öppet och vara bra på att fylla i blanketter.
Skotertrafiken är en del av vardagen på landsbygden numera. Efter några år decennier med anarki inom skoterframförandena har förhållandena stabiliserats tack vare föreningar som sett till att fordonen håller sig till särskilda anlagda leder. Detta efter kritik inte minst från markägare. I Bensbyn har den lokala skoterklubben sett till att buskörningarna mer eller mindre upphört om de varit några problem tidigare.
Gammalt och nytt möts på landsbygden idag. Den här vyn upp från "banken" får manifestera detta. Den för tankarna till kulturlandskapet framför andra i norra Sverige, Hälsingland. De finns de som menar att Norrbotten koloniserades därifrån bland annat. Kanske kan detta knyta samman landsdelarna på ett sätt som gör att helheten betraktas som något annat än en väderstrecksbenämning.
