Luleå har landets hetaste bomarknad konstateras det i en artikel. Bostadspriserna har stigit där 20-25 procent det senaste året jämfört med rikssnittets 6-7 procent.Orsaken anges vara stadens ställning som universitetsort.
Tillåt mig dock lansera en annan förklaring: under en längre tid har kommunpolitikerna i Luleå inriktat sig på att attrahera invånare att flytta dit från inlandsorter i Norrbotten. Ett visst tillskott har visserligen skett genom inflöde av studenter och flyktingar/invandring från övriga världen och Sverige. På det hela taget är dock Luleås tillväxt baserad på dränering av inlandsbefolkningen och andra närliggande kommuner. För ungdomar på väg ut i arbetslivet boende på mindre orter för långt från kärnan gäller egentligen bara en sak: flytta. Fenomenet råder i stort sett över hela landet.
Att koppla utvecklingen enbart till universitets- och högskoleförekomster som källa till en tryggad framtid är menar jag missvisande. I Luleås fall är akademien där mera ett uttryck för en ersättning för en dröm som aldrig gick i uppfyllelse (Stålverk 80). Vid ett besök på Luleå Tekniska Universitets bibliotek för en tid sedan i samband ett boklån kunde jag konstatera att av nio spikade avhandlingar var sju författade av personer med utomeuropeiska namn. Vad lärosätet i praktiken ägnar sig åt är att stå till tjänst med lågstatusutbildningar åt forskarämnen från mindre utvecklade länder, något som inte alls gick för sig i kapsejsat projekt nyligen. De som hittar upp till staden eller regionen från mera utvecklade delar av Sverige eller världen gör det i regel för att vända tillbaka efter en tid. Som det varit i alla tider.
Frågan handlar alltså inte om en myrstack som bara växer utan om när ballongen kommer att spricka. Precis som den gjorde på sjuttiotalet när stålverksdrömmen säckade ihop. Därför är det svårt att se någon egentlig substans i talet om att det går så bra för Luleå just nu.
