fredag, november 28, 2014

Höstregeringen

Sanningens stund närmar sig för den sittande koalitionsregeringen som tog över när inte Alliansföreträdarna var intresserade av att styra Sverige längre. Vill det sig illa för dem och ser Sverigedemokraterna till att de inte får sin rambudget igenom, ja då är det regeringskris redan till veckan. En demisson för S-MP-regeringen skulle göra den till den mest kortlivade svenska även i förhållande till Axel Pehrsson-Bramstorps så kallade semesterregering.

Stalltipset just nu är att styret ombildas till en ren S-regering och att MP får lämna kabinettet. Ur perspektivet av vad landet behöver i rådande politiska läge är kanske detta också det mest lämpliga. Men det är ensamma och svaga sossar som då får finna sig att regera. Och vems budget ska egentligen gälla? Det finns gränser för vad även en genompragmatisk person som Stefan Löfvén kan ställa upp på. Problemet för Löfvén är att Alliansen är mer sammansvetsad än han räknat med.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson redogör i Dagens Industri för hur sossebudgeten kan gå igenom med borgerligt stöd ändå genom avancerat knapptryckararrangemang. Problemet för Alliansfolket blir då att förklara varför man förnekar sitt eget budgetförslag, om det finns gränser för hur långt avståndstagandet från Sverigedemokraterna kan drivas innan det börjar ta sig löjeväckande former.

Nyval är alltså möjligt att undvika med Peter Wolodarskis personlige favorit som statsminister. Om denne lyckas sitta kvar på posten i fyra år är det sannerligen en bedrift. Emellertid tyder mycket redan nu på att Stefan Löfvéns statsministertid kommer att kantas av en turbulens liknande den en annan ångermanlänning fick uppleva i samma roll utan att vilja ha kvar kärnkraften.