Med anledning av ett tidigare inlägg skulle jag vilja tillföra lite mer upplysning i ämnet vad lärare får ta för sig utanför själva yrkesutövningen. Det är ju så att i högskolelagen finns undantag från lagen om offentlig anställning för lärare på högskolan som vill ta uppdrag eller utöva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete inom det egna ämnesområdet så länge det inte skadar allmänhetens förtroende för lärosätet eller inkräktar på lärarens arbete inom anställningen. Motivet till undantaget är att stärka samverkan mellan det omgivande samhället och universiteten.
Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.
Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.
Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?
