En debattör verksam vid forskningsinstitutet Ratio!? drar på Newsmill sitt strå till stacken i medikaliseringen av arbetslivet. Det heter att arbetslöshet bland unga leder inte bara till sämre karriärutveckling och ökad brottslighet, utan också till ohälsa och allsköns elände i övrigt. För den senare slutsatsen stöder sig artikelförfattaren på en vid det här laget ökänd långtidsstudie utförd bland annat av två läkare i Umeå.
Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.
Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.
Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?
Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.
