Förra årets påsk var en uppgörelse i det större formatet kring bibliska myter och budskap. Såväl Lena Einhorn som Christer Sturmark excellerade i att ifrågasätta vem Jesus var eller om han alls funnits. För någon dag sedan läste jag om en engelsk forskare som vill tidigarelägga skärtorsdagen och därmed flytta på hela påskfirandet.
Svenskarna brukar betraktas som världens mest sekulariserade folk, och visst är det sant att traditionell religion maskats av intill sådant som tjänstemannautövning kan klara av. Samtidigt finns det frikyrkor som har en rätt levande verksamhet med bibeln som utgångspunkt.
Religion, eller vad som kan sägas gå att lägga under mystisk spekulation, har alltså absolut inte försvunnit ur det svenska samhället. Den har därutöver tagit sig andra former och försvunnit in i andra verksamheter, inte minst i sådana som går under namnet vetenskap. Feminismen har med sina uppsatta dogmer som inte kräver några större intellektuella insatser kanske ställt sig i första ledet i denna rörelse. Andra mot-rörelser ägnar sig också åt dylikt utan oftast att reflektera över att de verkar i samma anda som forna tiders präster och pastorer.
Vi firar fortfarande påsk men i framtiden är det mindre troligt att det är en gemensam angelägenhet för svenskarna. Istället lär andra valmöjligheter stå till buds för den som vill högtidlighålla just sitt budskap. Frågan är bara hur det ska lösas med ledigheter. Har de kristna helgdagarna överlevt sig själva? Sannolikt.
